STÖD FÖR NÄRSTÅENDE

Att vara den som står bredvid, som stöttar, tar hand om barnen, ordnar det praktiska, är axeln att gråta mot, som förväntas vara den som är stark som ska orka – kan många gånger vara nog så tufft. Dels vill man försöka vara ett stöd för den som är sjuk men ofta är man orolig och ledsen själv och ibland kan det dessutom vara svårt att tala med varandra. Även du som är närstående kan behöva få stöd och hjälp.

Närstående till en svårt sjuk person kan få så kallad “närståendepenning” för att kunna vara nära och ge stöd. För att räknas som svårt sjuk måste det finnas risk för att personen inte överlever sjukdomen den närmaste tiden. Totalt kan man få ersättning för 100 dagar och de kan delas mellan flera närstående. Närståendepenning ansöks om via Försäkringskassan men innan man kan göra det behövs ett samtycke från den som är sjuk samt ett läkarintyg. Mer information om närståendepenning och ansökan finns på Försäkringskassans hemsida, forsakringskassan. se. Ytterligare ekonomiskt stöd kan finnas att få via diagnosförsäkring kopplad till sjuk- och olycksfallsförsäkring som man kan ha via sitt arbete och det finns fonder att söka. Fråga kurator om vilka fonder som finns och hur du ansöker.

När en förälder eller annan viktig vuxen i barnets närhet drabbas av allvarlig sjukdom, påverkar det hela familjen. Det finns en lagstadgad skyldighet för hälso- och sjukvården att uppmärksamma barn som är närstående och kontakt bör erbjudas med kurator om det finns barn i familjen. Barn känner på sig när något är fel oavsett ålder och de bör inte hållas utanför. Hur mycket du berättar för barnet om sjukdom och behandling avgör du själv men att inte berätta något kan påverka barnets förtroende för vuxna. Barn som hålls utanför blir ensamma med sin oro och skapar sin egen bild av sanningen, en bild som kan vara värre än verkligheten.

Att prata med barn om sin egen/sin närståendes cancersjukdom kan kännas svårt, men de flesta föräldrar klarar detta bra. Prata med barnen i ett så tidigt skede som möjligt. Låt den som är bäst lämpad föra samtalet och berätta lugnt och sakligt om sjukdomen och vad som kommer hända den närmaste tiden. Ge lagom mycket information första gången, du kan bygga på med mer information vid ett senare tillfälle. Vid det här samtalet är det bra om barnens närmaste vuxna är med. Om man inte vet hur man ska prata med barn om sjukdomen finns bra stöd och tips att få från kontaktsköterska eller kurator/psykolog.

Håll en löpande dialog med barnen och åldersanpassa informationen. Informera löpande om förälderns sjukdom och status. Alla barn behöver stöd och information baserat på sin utvecklingsnivå och person. I de fall där föräldern dör i sin cancer, blir barn som fått löpande information sällan överrumplade utan har redan påbörjat sin sorgebearbetning.

Även det lilla barnet känner av stämningsläget hos föräldern. Försök att fortsätta ge barnet trygghet och upprätthåll det vardagliga rutinerna. Ha barnet nära, bär på det och sjung för det. Visa att du fortsatt finns där.

Barn i den här åldern kan lätt tro att en sjukdom i familjen är deras fel. Berätta på ett tydligt och enkelt sätt om sjukdomen och var tydlig med att det är inte är någons fel. Barn i den här åldern ser sig själva som universums mitt och blir ofta mer oroliga av om de vardagliga rutinerna rubbas än om en förälder har en livshotande sjukdom.

I den här åldern vill barnen ha konkret information och förklaringar om sjukdomen. De vill skapa ordning och göra tillvaron begriplig och funderar mycket över rätt och fel. De blir lätt rädda för att någon annan i familjen ska drabbas och även att de själva ska bli sjuka. Förklara att det är ovanligt att drabbas av en allvarlig sjukdom.

En tonårig förstår den fulla innebörden av en allvarlig sjukdom och även döden. Berätta om sjukdom och behandling, om vad som ska hända härnäst, men respektera tonåringens integritet. Låt tonåringen själv få ställa frågor och själv bestämma om hen vill följa med till sjukhuset. Var lyhörd.

En del barn agerar precis som vanligt medan andra visar tydligt att de mår dåligt. Glöm inte de barn och ungdomar som uppträder som de brukar. Det kan betyda att de mår okej, men också att de döljer att de mår väldigt dåligt men inte vill tynga sin redan belastade familj. Som förälder kan man känna att barnet behöver få prata med någon professionell person. Men det är trots allt de närmaste vuxna som bäst lämpar sig till att prata med, trösta och stötta barnet. Är du osäker kan du höra av dig till exempelvis BUP och rådgöra hur du bäst tröstar ditt barn.

Låt gärna barnen följa med till sjukhuset så att de får vara delaktiga och till exempel se hur en behandling går till. Det kan göra det lättare för barnet att bearbeta och hantera det som händer. Be vårdpersonalen förklara för barnen/ barnet vad de gör.

“Jag skapade Facebookgruppen för att kunna be om hjälp, jag kände att jag kommer inte orka allt själv. Det är fel sätt att vara stark på, att göra allt praktiskt själv. Genom att skapa en stängd grupp kunde jag be om hjälp i akuta situationer. Och också tala om mer direkt hur allt var, som inte var publikt på min vanliga FB. Jag visste att jag orkar inte vara sambandscentral men genom att lägga ut det på Facebook så visste alla dom som behövde veta hur det var.